Krönikören har ordet

På denna sida kommer nationens krönikör att publicera krönikor från händelser på nationen.

Etelä-Pohjalainens Osakuntas årsfest

Krönikören var inbjuden som stipendiat tillsammans med sittande förstekurator att närvara vid årsfesten för vår vännation Etelä-Pohjalainen Osakunta (Södra Österbottens Nation) i Helsingfors. Det här är en krönika om vad som hände under resan.
Avfärd
Det är majväder med värme och allt helvete denna fredagmorgon när krönikören med sin lagom stora resväska kommer till där förste kurators trapphus bor. Utanför står förste kurator Jonas Andersson själv! Där står också en flygtaxi och en smidig bilväg senare befinner sig de två stipendiaterna på Arlandas terminal 3. Lunch intages på en restaurang som är så designad och flott att den råkar tömma stipendiaternas representationskonto direkt. Däst som man bara blir av älgwallenbergare bordas planet och på Helsinki Vantaa visar det sig att bagagehanteringen ha orsakat ett glapp i handtaget på 1Q:s väska. Jonas rör upp allt helvete vid reklamationsdisken och får ett presentkort på 500 kronor. Han blir stolt, men inte nöjd, och efter en färd i en proppad taxi till Helsingfors riksdagshus visar det sig att hotell Presidentti ligger precis där, tvärs över gatan från det finno-romerskt kärva riksdagspalatset.
Hotellet är flott på utsidan men fult på insidan. 1Q hittar en gungstol och är snart glad igen. Stipendiaterna ger sig snart härefter ut på äventyr i den snålkalla finska huvudstaden och finner sovjetisk arkitektur blandat med svenska stenhus och nyrika köpcentrum. En bar ligger högst i det påstått högsta huset i stan, fjorton våningingar höjd. En GT värmer upp i den soliga men stormiga dagen och därefter fortsätter moffandet av mat för att klara av kvällens fester, denna gång på den sannfinska restaurangen Donken.
De österbottniska nationerna äger ett stort hus som ligger på andra sidan riksdagshuset, sett från hotellet. Huset heter Ostrobotnia och går i stram Art Deco. På bottenvåningen finns en krog där man kan dricka finöl, äta pizza, och få smaka sahti, som är Finlands fullt drickbara svar på Gotlandsdrikku. Detta, utom pizzan, prövar stipendiaterna tillsammans med sin hurtiga och bekvämt svensktalande vän Paulina, som är kurator på EPO.
Fredagskvällen bjuder en stipendiatmiddag på Ostrobotnias vindsvåning. Estnisk öl och okryddad snaps flödar och medeltidstema råder. Krönikören sitter med smakfullt knallgul struthätta och 1Q-Jonas med en skojig men moderiktig påshatt och intar morotssoppa till förrätt, utbankat fläsk till huvudrätt och österbottnisk pannkaka till efterrätt. Redan här får vi lära oss att de finska snapsvisorna är långa, långa, LÅNGA! Många verser har de och ännu fler refränger och det är omkväde på alla rader. När alltsammans dessutom är på finska med valfri dialekt blir sångerna så långa att bara ivriga mellansupar räddar di svenske från den storfinska sångdöden. Kvällen lättas upp av en lek som krönikören vill minnas innefattade att rita figurer på framförvarandes rygg i en slags tystlåten visklek, och stipendiaterna deltar mer än villigt eftersom priset i tävlingen är en prinsessa och halva kungariket. Prinsessan må ju vara, men trots allt är stipendiaterna ju i Finland delvis för den östra rikshalvans återvinst. När 1Q-Jonas lag vinner tävlingen tycks den underbara sagan om ett land på andra sidan havet vara över, återföreningen här, men det visar sig att arrangörerna supit bort halva kungariket redan. Grämelsen är stor. Det blir ändå en glad kväll, ganska lugn och artig på grund av språkskillnaden eftersom såväl tyskar som ester och svenskar deltar och många inte pratar andra språk än sitt eget. Vid tretiden valsar den siste svensken till Hotell Presidentti.
Det blir lördag. På den annars flådiga hotellfrukosten provar krönikören karelska piroger som visar sig vara koagulerad gröt. Efter därpå följande bakisvila i några timmar beses huvudstaden, nu den andra sidan, och det enda tillräckligt gratis turistmålet man hittar är Tempelkyrkan som är en halvpampig bergrumskyrka som hade varit mera kyrklig om inte åttahundra ryska, japanska och baltiska turister bestämt sig för att fotografera dess varje hörn denna kalla, regniga lördagseftermdidag. Snabbt vandras bort från kamerablixtarna och fort gås det ut till en pizzeria. Därefter till hotellrummet, på med frack och medalj, och så kan festen börja!
På Ostrobotnias vind får EPO:s kurator de mindre fina presenterna från de mindre fina nationerna, exempelvis ett frackband som består av en grov, galvaniserad kedja med en morakniv som dekoration. Fördrinken smakar melon och snart tågar vi ner till paradingången. Denna dag är en av de få dagarna på året då nationerna får bruka sina egna fina lokaler – övrig tid på året hyr man ut det till sitt dotterbolag, vilket gör att man har råd att alls äga lokalerna, eftersom de finska nationerna saknar de svenskas frihet från fastighetsskatt. Serveringen av sittningen på festvåningen köps också från dotterbolaget, det är således inte som i Uppsala studenter som jobbar, och inte heller studentpriser.
En ny fördrink bjuds i den stiliga hallen. Snart därefter bär det in till Jägarrummet, där blomnedläggning och högtidstal hålls för att hedra de som dött i finska fortsättnings- och vinterkrigen. Detta rum får vi också lära oss var just där man höll mötet 1918 som grundade den finsknationalistiska Jägarrörelsen innan frigörelsekriget från Ryssland.
Ett drygt hundrade personer intar den ståtliga festsalen, där modern discoutrustning hänger sida vid sida med inspektorsporträtt på väggarna. En finsk sång som kanske är Österbottens nationalsång sjunges och till slut är det bänkning. Krönikören hamnar med bordsgrannar som talar viss engelska, och ett uns svenska.
Gasken blir en ståtlig upplevelse. Den är oväntat torr, på hela den sex timmar långa sittningen bjuds två knappa glas vin och en snaps (okryddad Kosken förstås), och det är svårt att få drickat att räcka till både de kanske femton sångerna som sjungs och till maten. Särskilt som krönikören frejdigt tänkt sig försöka överleva sagda sångers vardera tolv verser genom kreativa mellanskålar (i artig tysthet). Maten är delikat, helt i klass med Norrlands finaste sittningar, och underhållningen som varvar talen är mycket stilig: En fiol och ett dragspel som spelar mycket finstämda låtar med rötter i både Sibelius och nordfinsk röjpolska.
Ceremonielet är storslaget, på alla sätt märks det att det här är nationens formellaste tillställning. Många talare får tåga in med de finska och österbottniska fanorna, och i sittningens början ges en storslagen hyllning till Finland som nation med både nationalsången och ett långt tal av en ung kvinna, ett tal som enligt mina bordskamrater handlar om vad den finska nationalkänslan betyder för unga idag. Vidare talar en kvinna som enligt samma bordskamrater är en viktig person på ett ministerium om svårigheten att kommunicera nyttan med somliga nya mediciner, samt om hur den förestående kommunsammanslagningen kommer att påverka Finland och Österbotten. Krönikören pressar tungan mot gommen och ler intresserat medan tjugo minuter av allvarlig finska flödar från podiet, och funderar ut i den tysta etern om varför detta är ett relevant tal just på denna sittning.
Huvudrätten är ankbröst med delikat anrättad potatis och vinsås. Tyvärr får den kallna eftersom den just när den serverats avbryts av ett tio minuter långt tal, följt efter tjugo sekunder av en fyra minuter lång sång, trettio sekunder senare av ytterligare en lika lång sång. Den är god också kall och en av sångerna är faktiskt Fredmans Epistel no. 21, på svenska dessutom!
När krönikören undslipper sig en förhoppningsvis mycket oskyldig och artig kommentar om hur det är ganska långa och många sånger som sjungs här får han veta att det är mycket värre på PPO, som tycks motsvara ungefär Österbottens Birkarlar. Krönikören ryser och förstår hur bra han har det, likt ett barn inför sönderkokt spenat.
Det blir konferens och femtio herrar skuffar sig in på en två handfat bred toalett och pluntar sig glada, krönikören hittar en drink och sen är det laddat inför återstoden av sittningen som rätt snart påbörjas igen. Allt är fortfarande nyktert, propert och allvarligt och nu äntrar en 160 år gammal man talarstolen. Hans dignitära ålder kan inte misstas, den inger största respekt och med stämma som tordön börjar han förklara hur mycket bättre det var förr, i största detalj. Efter tjugofem minuter av den dramatiska finskan börjar till och med mina bordskamrater viska med varandra och förklara att det är just detta att det var bättre förr som talet handlar om. Halvvägs in i talet hostar herren så mycket att hans saga tycks vara all där och då, men han återhämtar sig lyckligtvis och talar vidare och strax efter sin 161-årsdag slutar han tala till en artig applåd. Starkt gråtmild över allt fint han sagt sätter han sig, och sedan delas det ut ett stipendium till en glad tjej som har en otroligt liten stormhatt på sig. Tretton andra får stipendier och sedan får några också medaljer. Kuratorn Paulina talar och delar ut ännu fler medaljer, och gissningsvis säger många ”Å, jag vet inte vad jag ska säga, tack!!!!”. Det är så fint att till och med en svenskspråkig blir rörd.
Också efterrätten får smälta på tallriken för att ge plats åt alla vemodiga sånger som ska hinnas med, liksom för alla tal, det går sällan längre än femton sekunder mellan talen och sångerna och det finns sällan tid att fråga vad det var vi just hörde. Sångerna låter i alla fall roliga och sånganföraren är en mycket hurtig man som anför sången med en stor sabel som han slår på borden med, en gång så nära krönikörens hand att krönikören hade blivit niofingrad om det inte varit så lite snaps på sittningen att sabelmannen kunnat sikta ordentligt.
Punschen kommer, punschen kommer! Här blir det kaffemusik med jazz och nu får vi tala lite med varandra igen efter två timmars oavbrutna sånger och tal.
Till slut blir det presentutdelning. Esterna går först och skänker en tavla föreställande ödeland till Finland. Därefter svenskarna, undertecknad och 1Q-Jonas, som ger kryddad snaps (Norrlands Akvavit) till dem som svar på den tröstlösa okryddevodkan. De som vet vad det handlar om verkar märkligt nog inte så extatiska som de borde över detta. Schlesvig-Holsteins representanter kan varken engelska, finska eller svenska och talar på tyska – för första gången förstår krönikören vad som sägs! De är mycket fascinerade att sjunga sånger ur en sångbok, de uppskattar så att leva i en globaliserad studentvärld och talerskan kommer själv från Kirgizistan.
Snart härefter bryts sittningen med sången O Alte Burschenherrlichkeit, på känd melodi för uppsaliensare.
Nattens efterfest är på vinden där den estniska ölen flödar i parti och minut. Krönikören minns ett kuratorsskifte och många andra bra saker, men anteckningarna härifrån tycks ha förkommit och morgonen efter vaknar han och 1Q upp i hotellrummet ovanligt utvilade, och är i god tid för sillisen, en slags lunch med överflöd på vårliga frukostdetaljer men en stark brist på sill. Istället finns bland annat gelebjörnar bland potatissalladerna och gurktärningarna, och med ett glas bubbel blir det till en trevlig sista måltid i Finland för stipendiaterna, som snart härefter får sig iväg till flygplatsen igen, och reser åter till Sverige, nöjda och glada och upplysta om vad en formell finsk fest egentligen består av.
 
Med aktning skrivet,
Er Krönikör

Kommentera

Sidöversikt

Huvudnavigation

Öppettider

Kansliet

Måndag - Fredag
09-15
Torsdagar även
17-19

Majs Café

Måndag - torsdag
09-18
Fredag
09-15
Tisdag
19-23

Orvars Krog

Måndag - torsdag
18-01
Fredag
14-01
Lördag
15-01
Söndag
18-23

Klubb Norrlandica

Onsdag
21-01

Datasalar och bibliotek

Måndag - fredag
09-21
Onsdag
09-19
Lördag
12-18
Söndag
14-18

Biblioteksböcker

Måndag, tisdag, torsdag
17-18

Kontaktuppgifter

Telefonnummer

018-65 70 70

Adress

Norrlands nation
Västra Ågatan 14
753 09 Uppsala

Vad är norrland

Undrar du vilket upptagningsområde vi har? Norrlands nation härstammar ursprungligen ur studentsammanslutningar som riktade sig mot studenter från Norbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Det är även de i dessa län ingående landskap som utgör nationens vapen. 

Det ligger i nationens intresse att befrämja sina medlemmars studier och trivsel i Uppsala. Därtill kommer nationens naturliga samhörighet med norra Sverige. Vår samarbetspartner Norrlandsförbundet verkar just för Norrlands utveckling.

Laddar...